Fridell - återkomsten

Säg att du älskar mig
Var och såg "Säg att du älskar mig" på förhandsvisning igår tillsammans med en biosalong full av kids som var på ungdomskulturfestival. "Säga att du älskar mig" är en film som rör sig i ungefär samma landskap som "Hip hip hora" och "Fjorton suger". Huvudpersonerna är i alla filmerna tjejer som antingen utsätts för övergrepp, eller är för sexuellt frispråkiga och aktiva - och som därför döms och bestraffas av kidsen omkring dem.
Men där "Hip hip hora" var väldigt medelklass och ganska snäll så är Fridells film brutal, våldsam och obehaglig. Där "Fjorton suger" var nästan dokumentär i sin spelstil, fläskar Fridell på med storartade känsloutbrott.
Det är lite märkligt. Fridell har gjort så många filmer, men verkar helt ointresserad av finliret. Det exakta skådespeleriet. Men även rent tekniska detaljer, ljudmixen var bitvis helt bisarr med mobiltelefonsignaler som lät som Tarzanvrål som låg högt över alla andra ljud i filmen.
Och jag tycker att han ibland lämnar sina amatörskådespelare i sticket, när de helt enkelt får göra spelmässigt alldeles för svåra scener utan hjälp av klipp eller bildutsnitt.  Det verkar bara vara patos som driver killen.
Sen fick förstås filmen helt nya dimensioner när man såg den ihop med riktiga kids. Ett killgäng i salongen satt och pratade genom hela filmen, och när jag såg dem utanför salongen var de som hämtade från filmen. Eller. De var ännu hårdare, ännu mer stressade och aggressiva än snubbarna i filmen. 
Det var liksom en dubbel förortsmacka där på Park igår. Dels Fridell, som just nu verkar helt ensam om att söka upp något utanför vit medeklasskultur i filmsverige. Dels publiken som någonstans bevisade varför han behövs.

Kommentarer:

Ny kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback
hits