Filip & Fredrik-revolutionen

Filip & Fredrik-revolutionen

Som min kära kollega Annika Lantz uttryckte det "jag vet inte om ni har tur eller om ni är skickliga". Precis så känns det när man tittar på premiärprogrammet av Ett Herrans Liv.
Man förstår inte riktigt hur de gör det - men på något sätt lyckas de faktiskt göra ett kärleksfullt och - i alla fall bitvis - lite känsligt porträtt av en rätt trasig människa.
Visst försöker de plumpa till det med jämna mellanrum, det fekjade våldtäkstförsöket i Humlegården och de två blondinerna som skjuts ihjäl i programmets inledning är bara tröttsamt. Men kanske är det det som krävs för att de ska våga vara lite på riktigt i programmets andra segment.
Ju mer Filip och Fredrik tonar ner sina människoföraktande sidor, desto bättre blir det. Och de lyckas faktiskt nästan förmedla en känsla av äkta beundran och respekt inför Frank Andersson. Nu är väl bara frågan om samma sak kommer att hända när de två intervjuar Kikki Danielsson.
(kolla också in när de liksom hoppar jämfota av lycka och entusiasm när Noppe kommer förbi och testar att köra lite permobil inför kameran - jag vet inte när jag såg någon så glad på tv senast).

Jag skrev faktiskt en hel krönika till HD i rappet, när jag ändå var så förtjust.
TV | |
#1 - - Anders:

Men visst tröttnar man väl ganska fort på att de är sådär jätteglada? Typ kvadrupelironiskt att gilla Kikki å Frank PÅ RIKTIGT. Bara en tanke.

Och framförallt: Jo, din länkade Staffan är min f d klasskamrat. Fascinerande läsning...


Glad påsk från din favorit,
/a

#2 - - Addison.:

Jag tyckte Frank-programmet var det bästa de gjort någonsin. Skön blandning av lek och machosnack, som öppnade upp för stunder av allvar, som när Frank började prata om sin son.

#3 - - Johnny:

Roger ibland låter du som en missunsam fitta!

#4 - - Roger:

You say tomato, I say tomato. Typ.

Upp