Veronica Mars
Jobbar mig så sakteliga igenom säsong 1 av Veronica Mars och inser att min tendens till separationsångest även gäller tv-serier. Har liksom sparat på avsnitten för att de inte ska ta slut. Max ett om dagen. Och bara när jag är tillräckligt pigg för att uppskatta dem. Allting är väldigt bra. Storylines. Cliffhangers. Dett Buffyesqua utanförskapet. Blandningen mellan genrer där den generiska high school-miljön fräschas upp med deckarintriger och en svårlöst mordgåta. Fast egentligen var jag fast redan från pilotavsnittet. Inte bara för att det inleds med en socioekonomisk analys av Veronicas hemstad, utan också för att huvudpersonen förutom ett svårartat socialt stigma berättar om hur hennes bästa väninna mördas brutalt, hon själv blir drogad och våldtagen på en fest och hur hennes mamma försvinner spårlöst.
Ganska långt från gamla Bevvan, eller hur kids?