Schackmamman for president

Populärkulturjunkien har redan varit inne på det här, men jag måste bara också få skriva om det. Mitt (och många andras) favoritprogram på Öppna Kanalen har länge varit Mitt i Schack. Världshistoriens mest överproducerade schackprogram i tv, hysteriskt entusiastiskt presenterat av två systrar som bara ÄLSKAR allt som har med schack att göra. Pappa står för tekniken, och en gång på en mailinglista lyckades folk googla fram hela familjens story. Vad de hette, vad hunden hette, att föräldrarna var kristdemokrater, och så vidare. Nu har mamman i familjen beslutat sig för att gå hardcore när det gäller den politiska karriären. Inför valet har hon och resten av familjen producerat en intensiv hitech-valfilm, gjord med samma fingertoppskänsla som Mitt i Schack.



Hasses nya stil

Är hemma hos mina föräldrar, på bondgården på skånska slätten. Då tittar man på tv somk folket gör. Typ Folktoppen. Och jag måste säga att jag är mållös. Av två skäl. Dels för att norske melodifestivalsnubben Jan Teigen numera ser ut exakt som gollum i en blond peruk. Men framför allt över Hans Rosenfeldts nya stil. Nerbantad, blonderad och kontaktlinsutrustad - och så med uppknäppt skjorta och ett halssmycke i ett tajt band runt halsen. Det blonderade håret lite vårdslöst tillrufsat. Och jag är bara...mållös. Snälla Hans, bara för att man gått ner 500 kilo i vikt så blir man inte automatiskt en sexsymbol. Efter en kväll med Hasses bedjande ögon i rutan är jag redo att uppsöka de asexuellas förening på QX.se. Hälsningar Mållös i Eskatorp.

Dokument Inifråns största scoop: Thorbjörn F har blivit gammal

Thorbjörn F har blivit gammal
Evin Rubars Dokument Inifrån om Centerpartiet var inte särskilt spännande. Faktist mest bara som en blek kopia av det program om Reinfeldt som sändes tidigare i serien. Det som fick mig att gapa mest framför tv:n var bilderna på den åldrade Thorbjörn Fälldin. Shit, vad gammal gubben har blivit.

Flickorna på öfre Östermalm


Jag har inte skrivit något om Carina Bergs senaste tv-program eftersom vi är kind of kollegor här på radion. Men så kom jag på att det här är en blogg, och att man kanske inte måste vara helt rigid kring allt sånt här. Saken är den att jag inte riktigt förstår varför inte Lilla vi (tar stor plats) får ta lite mer plats när det gäller mediereaktionerna - förutom Linna Johansson, som ju hatar programmet på ett intensivt sätt. . Visst, det är sjukt ojämnt ibland, men vissa inslag är fucking geniala. Som i senaste programmet när Carina Berg spelar en mesig tv-reporter och får tjejer från Östermalm att låtsas att de är från förorten - eftersom reportern inte vågar åka utanför tullarna. Det är helt fantastiskt när brudarna spelar upp sina förortsklichéer. Riktigt smart hade det förstås varit att göra tvärtom också. Men det är klart, media kanske inte är tillräckligt integrerat för att en reporter skulle kunna komma undan med lögnen att "jag pallar inte åka till Östermalm, det känns lugnare att filma här ute i Rinkeby".

Publicerat

Igår kunde man se mig kommentera Cannes på tjugo sekunder i Kulturnyheterna, ikväll gör jag det i hela två minuter i Filmkrönikan special, och imorgon går mitt Zadie Smtihprogram i repris i P1. Bara så ni vet.


Aj lav Tilde Fröling

Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men jag var tvungen att skriva en krönika om det.


Knugens kuk

Folk i Helsingborgstrakten är inte så himla arga av sig. Men två saker ska man akta sig för att skriva om på ett surt sätt. Melodifestivalen och kungen. Det vet jag efter min senaste krönika i HD.

Filip & Fredrik-revolutionen

Filip & Fredrik-revolutionen

Som min kära kollega Annika Lantz uttryckte det "jag vet inte om ni har tur eller om ni är skickliga". Precis så känns det när man tittar på premiärprogrammet av Ett Herrans Liv.
Man förstår inte riktigt hur de gör det - men på något sätt lyckas de faktiskt göra ett kärleksfullt och - i alla fall bitvis - lite känsligt porträtt av en rätt trasig människa.
Visst försöker de plumpa till det med jämna mellanrum, det fekjade våldtäkstförsöket i Humlegården och de två blondinerna som skjuts ihjäl i programmets inledning är bara tröttsamt. Men kanske är det det som krävs för att de ska våga vara lite på riktigt i programmets andra segment.
Ju mer Filip och Fredrik tonar ner sina människoföraktande sidor, desto bättre blir det. Och de lyckas faktiskt nästan förmedla en känsla av äkta beundran och respekt inför Frank Andersson. Nu är väl bara frågan om samma sak kommer att hända när de två intervjuar Kikki Danielsson.
(kolla också in när de liksom hoppar jämfota av lycka och entusiasm när Noppe kommer förbi och testar att köra lite permobil inför kameran - jag vet inte när jag såg någon så glad på tv senast).

Jag skrev faktiskt en hel
krönika till HD i rappet, när jag ändå var så förtjust.

Carin Hjulström-Livh och annat som inte riktigt funkar

Jag har skrivit en sån där krönika igen.

Daniel Nyhlén, Sofis mode och melodifestivalen

Jag var lite grumpy i söndags, och hatade faktiskt hela tv-tablån när jag skrev min tv-krönika.

Politik för dummies...

Politik för dummies...

Idag analyserar jag de politiska tv-satsningarna Toppkandidaterna och Drömsamhället i min
tv-krönika i HD.

Let´s Dance och Studio Virtanen

Let´s Dance och Studio Virtanen

Jag försöker verkligen blogga så mycket som möjligt, men mycket tid går åt till att spy ur sig åsikter på annat håll. Jag har blivit helt besatt av mitt jobb som tv-krönikör och sitter hemma och glor en massa, och har börjat banda och titta på nätterna och börjat följa Let´s Dance och så vidare. Nu har jag skrivit en ny
krönika om Fredrik Virtanen och Anna Book i Helsingborgs Dagblad. Där jag förresten har världens fulaste bildbyline.

Griniga gamla gubbar

Griniga gamla gubbarf


Det finns en passive aggressive-ton när Expressens tv-krönikör Anders Björkman skriver om Veronica Mars i
Expressen. Inte för att han dissar serien. Nej, det kan han inte riktigt med. Men bara det faktum att SVT visar en ungdomsserie, med en flicksnärta i huvudrollen dessutom, på bästa sändningstid verkar irritera herr Björkman.
Istället borde han väl hylla att SVT äntligen, äntligen börjar bry sig på den yngre målgrupp som helt verkar ha gett upp hoppet om att SVT någonting visar något som är värt att glo på. Jag menar det finns en föraktfull tradition mot allt som heter ungdoms-tv på SVT. Hur ska man annars förklara att SVT:s ungdomsprogram länge gjordes i Växjö? Jag menar, hur kunde man tro att den målgrupp som är mest konkurrensutsatt, trendkänslig och samtidsuppdaterad kunde servas från Växjö? Och av människor som skulle kunna tänka sig att bo i Växjö. Idag verkar SVT äntligen ha släppt tankarna på att kombinera programinnehåll och regionalpolitik - i alla fall till viss del. Och kanske även ha förstått att public service kan innebära respekt även för unga tittare. På samma slot som Veronica Mars ska man så småningom visa Dead Like Me säsong 2 och Doctor Who.
Tur att jag numera har en egen tv-krönika där jag kan skriva sånt, när Anders Björkman nu skiter i det.

Nattsvart humor - för magstarkt för svenskar?

Nattinatt
Medan större delen av den amerikanska komedigenren oftast befinner sig i kreativ kris så lyckas britterna spotta ur sig serie efter serie som i alla fall alltid kan kategoriseras som "intressanta". Nighty Nights första säsong har några år på nacken, men släpptes på dvd först i höstas. Och med Dokument: Humors program om olämpliga ämnen att skämta om i färskt minne så kan det väl vara på sin plats att uppmärksamma Julia Davis mästerverk. En serie där det friskt skojas om cancer, ms, astma, självmord och så vidare. 
Centralkaraktären är Jill (spelad av manusförfattaren Julia Davis), som reagerar på beskedet om sin mans cancer med att genast ge sig ut på jakt efter en ny man. Grannen Don skulle passa perfekt, om han inte var gift med den ms-sjuka Cathy. Så Jill gör sitt bästa för att snabba på sin mans död, och samtidigt hinna med att knäcka Cathy. 
Nu är knappast Jill den enda obehagliga i dramat. Cathy försöker tappert leva upp till definitionen av passive-aggressive medan hennes äkta make är fixerad vid stora tuttar, ja kanske faktiskt alla tuttar som kommer i hans väg. När Cathy beklagar sig för sin man med orden: d" I just feel so ugly, old and inadequate. " Får hon ett: "Come on, darling. You´re not...old", som tröst.
Fast det är ett av seriens tamare replikskiften. Jill går från snabbt från obehaglig till vidrig under seriens gång och framkallar lite olika reaktioner hos olika kompisar som jag visar den för. En del är fullkomligt utpumpade efter ett avsnitt, ondskan och förnedringen är så kompakt att avsnitten känns betydligt längre än det nätta halvtimmesformat de har. Andra blir illa berörda -  trots att de skrattar mycket och ofta så vill de inte se mer på serien. 
Att en ur The League of Gentlemen är med i serien är helt logiskt - och jag tror att han också är ett par privat med Julia Davis. Och precis som League of Gentlemen har Nighty Night  FORTFARANDE inte letat sig in i svenska tablåer. För ondskefullt för de stackars svenskarna?
(seriens andra säsong gick på BBC i fjol)


Kjelle bloggar

Så. Det är inte bara Jan Gradvall som förnyar sig på nätet. Nu har också Kjell Häglund och hans brorsa Magnus lagt till en bloggdel på nördmeckat Weird Science. Dejligt.

Det händer saker på svt.

Fulbloggande idag. Är bakis efter en trevlig ölhävarmaraton med tant Hilton med flera. Sitter på jobbet och ska försöka få till mitt blogginslag idag. Men ville bara tipsa om att SVT faktiskt är på hugget lite. Så nu ligger hela Lasermannen ute på webben så man kan kolla i efterhand. Jag klarar inte längre att följa en enda tv-serie på det gamla vanliga sättet, soft att SVT av alla faktiskt ger såna som mig bra service (jag jobbar på svt fram till den siste december, sen kommer jag att vara obönhörligt obehaglig mot företaget igen).

Hjulström vs. Ahlström

Carin Hjulström-Livh gick genom personalmatsalen med ett nöjt flin på läpparna. Men hur kommer egentligen programmet att bli? Som ett timslångt 21.30? Eller som svala Kattis show fast på göteborgska och lite mer drag under galoscherna? Läge för kulturkrock? För Kattis var ju inte bara programledare, hon producerade ju skiten också. Och lyckades skapa en av de största succéerna för svt på senare år.
Efter några månader på göteborgs-tv tror jag inte att Carin får det helt lätt att ta över Stockholm, om hon inte tar med sig en hel liten armé upp dit. Det är som en annan värld här nere i Götet. Lite mjukare i konturerna, lite långsammare, lite mer överskådligt. Stockholm har blivit kallt.

Martin Timell, självgod nepotist och andra kålsupare

Äntligen hemma är ett program jag i största utsträckning försöker undvika. Inte bara för att jag bor i en liten tvåa, och inte har någon större vilja att typ bygga bastu i halva lägenheten, utan också för att jag är så nöjd med att Martin Timell numera är hänvisad till ett separat reservat där han enkelt kan undvikas . (Time Out har jag aldrig ens övervägt att titta på. Fast ibland dyker Timell även upp och är motbjudande i insamlingsprogram - men dem undviker jag av princip. Mina pengar går direkt till Röda korset och Läkare utan gränser - jag tycker inte att naturkatastrofer berättigar vidrig, miserabel och lågkvalitativ tv-underhållning. Delat lidande är bara dubbelt lidande, och Kajsa Bergqvist i Afrika är meningslösheten upphöjd till fyra.)
Av misstag hamnar jag rakt in i Äntligen hemmas julspecial under en sunk tv-sittning igår, och lyckas fanimig pricka in ett av de kanske tre inslag jag sett förut i programmets historia. Ett inslag där Martins obeskrivligt vidrige
son pressar snorkråkor av silikon på färgade glödlampor, och på det viset påstår sig göra snygg ljuskonst. Inte nog med att detta lågvattenmärke i inredningstv-historien REPRISERAS, nepotistfesten fortsätter sedan med ett samtal i kafémiljö där Martin intervjuar sin son om hur det kändes att få jobba med teve, med sin enerverande pappa som enda merit. Och sedan ett löfte om att Äntligen fucking hemma ska få fortsätta ytterligare en säsong. Kunde inte Martin ha fått det där jobbet på Ica-kuriren istället? Tagit farväl från tv-mediet för gott? Och låtit hans son skriva på ett kontrakt där han lovar, lovar, lovar att aldrig, aldrig, aldrig gå i sin fars fotspår? Utan att bestraffas med att köra upp den där Silikonglödlampan till en plats där solen aldrig skiner?
För övrigt var det jättefint att kulturprogrammet Sverige uppmärksammade sveriges mest mediearbetartätaste kvinnokör Sweptaways. Jag menar, det finns rätt många kvinnokörer i Sverige. Så...oväntat att just den här fick ta plats, liksom.


Lillbritterna slår tillbaka. Igen.

Lillbritterna slår tillbaka. Igen.
Helg i Stockholm innebar inte bara glögg-stafett, defektavslutning och alldeles för mycket vin. Nej, det fanns faktiskt någon timme över åt att hetsäta de tre första avsnitten av
Little Britains tredje säsong.
Och vad ska man säga...
Kanske att det börjar räcka nu.
Efter succén med seriens första säsong har upphovsmännen klämt ur sig en andra och tredje säsong i rekordfart. Och det börjar märkas. Fingertoppsvinglandet mellan det politiskt inkorrekta, kroppsfunktionshumor och briljant komedi går inte lika smärtfritt som tidigare. Det blir mer och mer aggressiva utspel i scenerna, mer skrikande och simpel buskis när upphovsmännen ska överträffa det de gjort tidigare med några snäpp. Men personligen tycker jag bara att det blir LÅNGTRÅKIGT med en sketchkaraktär vars enda skämt är att hon pissar på sig hela tiden. Vi pratar låååååååååååååååånga sekvenser av litervis med gulfärgad vätska som strömmar ner på golvet medan tanten som pissar inte ens märker något.
Över huvud taget börjar det bli svårt att skilja på David Walliams alla tantkaraktärer, de ser alla nästan likadana ut och har ungefär samma utspel. Och Matt Lucas tolkning av rollen som den thailändska postorderfrun Ting Tong är inte heller nå vidare faktiskt.
Då är det tur att Bubbles fortfarande är med. Och att hon fått en minst lika storslagen konkurrent på hälsohemmet. Men även här märks genvägarna. Om Bubbles tidigare hade några roliga repliker och oneliners är sketcherna nu mer och mer bara uppvisningar i fettdräktsteknologi. Och vem fan tycker att det är kul. I längden?




En krigsstjärna kommer lastad....

En krigsstjärna kommer lastad....
...med lite slitna klyschor. 

Sådär. Det gick extremt snabbt att ta sig igenom miniserien Battlestar Galactica. Någonstans vill man gärna se hur det går, när hela mänskligheten håller på att utplånas av sina egna konsgjorda skapelser. 
Men...som alltid när jag försöker gå ner mig i sci fi-träsket så är det så fullt av riktigt taskiga klichéer att jag måste springa upp på fast mark igen. 
Som när...
(spoiler)
...konstgjorda människor osvikligt antar formen av två och en halv meter långa, blonda, trådsmala kvinnor med plastunderkläder och en ohejdad sexlust (target group: finniga män som är oskulder trots att de fyllt 30. Eller vänta. Män, heterosexuella, punkt slut).
...när forskaren som så småningom förråder hela mänskligheten spelas av en brittisk manlig skådis som bara framstår som en gnutta lite för...feminin för att inte vara en kallhamrad, egoistisk, feg liten gris. Det kvittar hur många brudar han sätter på - givetvis är han en pugga innerst inne (målgrupp: heterosexuella män överallt).
...de inre monologerna som gestaltas genom att publiken får se en skådespelare som ingen annan i serien kan se (målgrupp: tv-tittare som vill ha undertexten utskriven i klartext).

Annars var det en ganska schysst serie. En president offrar till exempel en liten föräldralös flicka för den stora massans bästa. Presidentkvinnan lider dessutom av cancer medan hon ska rädda världen. Och så fick jag under en timme tillbaka en fet atombombsångest från min barndom som jag hade glömt bort att jag hade haft. Inte illa pinkat på lite under tre timmar. Orkar däremot inte dra en enda parallell till Irakkriget. Det är bara för enkelt på något sätt. 












Tidigare inlägg Nyare inlägg
hits