Farväl Falkenberg

Farväl Falkenberg
På Filmdagarna i Malmö fick jag så slutligen se den. Farväl Falkenberg, som omgetts av en mystisk hype ända sedan i våras. Och på Manillafesten insåg jag att det därför också börjats byggas upp en viss ovilja mot filmen. Att jesper fått så mycket media eftersom han känner "rätt" människor. Och det gamla vanliga skitsnacket.
Det är tydligt att de som pratar så inte har förstått vilket akut och krisartat läge svensk film befinner sig i. Varje litet tecken på ljusning dras genast upp av alla - bara att Maria Blom började spela in en ny film gav flera artiklar i kvällstidningar. Efter en film ses redan Blom som det nya vita hoppet, typ. Det behövs helt enkelt inte vassa armbågar för att få medialt utrymme när det gäller svensk film. I Jespers fall har folk sprungit benen av sig i förhoppningen att det här ska vara räddningen.
Jag är inte alls säker på att Farväl Falkenberg blir en kommersiell framgång, men jag drabbades (har otroligt svårt för att använda sådana ord, men nu gör jag det) av filmen. Jag skulle kunna fylla två A4-sidor med invändningar, men den känslomässiga reaktionen var så stark att det liksom inte spelar någon roll. Desto värre är att jag inte är riktigt säker på vad det var som var så bra. Hade jag bara en labil dag? Handlar det om att jag sett två av killarna i en tidigare dokumentär av Ganslandt, och kände någon sorts relation till dem. Eller var det metoden att låta amatörer spela sig själva som skapade en ärlighet och uppriktighet i tilltalet som gjorde att det var svårt för mig att värja mig.
Jag måste se om filmen och ta reda på vad som hände. Tills dess. Se filmen när ni får en chans. Gå med låga förhoppningar och låt er överraskas. Det här är en debutfilm i ordets mest positiva mening. Frihet, spretighet - lite osofistikerat. Med med en tanka, ett upsåt, en vilja från början till slut. Och det är det inte allt för ofta som man ser i svensk film.



Lång väntan på inget särskilt

I väntan på Godard
New York Waiting är en enda uppvisning i schabloner. Lite som en målarbok för barn, där man fyller i de redan förtryckta bilderna med färg. Joachim Hedén lyckas med att inte smeta ut färgen utanför linjerna. Men färgpennorna är slitna. Det blir liksom blekt. Urvattnat.
Jag var inte så förtjust i New York Waiting. Hela recensionen kan man läsa här:

Sex, knark och elefanter - den nya nordiska animationsvågen

Samemaffian i

sfd I Haugesund fick jag chansen att se om två av årets nordiska Cannesfilmer. Årets bästa film i Norge (enligt Amandajuryn) var den animerade "Free Jimmy" - en animerad film om en nerknarkad elefant som blir en bricka i spelet i en stor maffiauppgörelse. I de norska fjällen jagas han av djurrättsaktivister, den samiska maffian, några norska pundare och frustrerade älgjägare. Filmen är fylld av drog- och splatterskämt, samtidigt som rösterna tillhör skådisar som Woody Harrelson och Samantha Morton. En sorts bad taste-animering som Hollywood aldrig någonsin kommer i närheten av. 

Den danska filmen "Princess" flyttar också fram gränserna för vad man kan använda den animerade filmen till. Här är det fråga om en ren hämndhistoria, en man som är fast beslutad på att ge igen på de män och den industri som fick hans syster att gå ner sig i porrträsket. Och han tvekar inte att ta till brutalt övervåld för att få ut sin hämnd. Inte ens att låta systerns lilla dotter slå sönder en porrmagnat med ett basebollträ (har jag för mig att det var - men det kan ha varit något hårdare). Där "Free Jimmy" håller sig till dålig smak som sitt försäljningsargument, så är Princess en betydligt mer konstnärligt högstående film, fylld av ilska och aggresivitet. Det finns en tydlig nordisk animationstrend här, hemma i Sverige sitter Tarik Saleh och förbereder sin animerade långfilm, som ligger i närheten av de här två - som förresten bägge visades i Cannes. Det återstår också att se om det finns tillräckligt med ekonomi för att se om det blir en fortsättning på det här. "Free Jimmy" kommer i alla fall till Sverige efter jul, medan det är oklart om "Princess" kommer någonstans, tydligen floppade den på danska biografer. Inte helt överraskande. Det här är ingen story som våra porrliberala grannar i väster vill se, tror jag.

Fridell - återkomsten

Säg att du älskar mig
Var och såg "Säg att du älskar mig" på förhandsvisning igår tillsammans med en biosalong full av kids som var på ungdomskulturfestival. "Säga att du älskar mig" är en film som rör sig i ungefär samma landskap som "Hip hip hora" och "Fjorton suger". Huvudpersonerna är i alla filmerna tjejer som antingen utsätts för övergrepp, eller är för sexuellt frispråkiga och aktiva - och som därför döms och bestraffas av kidsen omkring dem.
Men där "Hip hip hora" var väldigt medelklass och ganska snäll så är Fridells film brutal, våldsam och obehaglig. Där "Fjorton suger" var nästan dokumentär i sin spelstil, fläskar Fridell på med storartade känsloutbrott.
Det är lite märkligt. Fridell har gjort så många filmer, men verkar helt ointresserad av finliret. Det exakta skådespeleriet. Men även rent tekniska detaljer, ljudmixen var bitvis helt bisarr med mobiltelefonsignaler som lät som Tarzanvrål som låg högt över alla andra ljud i filmen.
Och jag tycker att han ibland lämnar sina amatörskådespelare i sticket, när de helt enkelt får göra spelmässigt alldeles för svåra scener utan hjälp av klipp eller bildutsnitt.  Det verkar bara vara patos som driver killen.
Sen fick förstås filmen helt nya dimensioner när man såg den ihop med riktiga kids. Ett killgäng i salongen satt och pratade genom hela filmen, och när jag såg dem utanför salongen var de som hämtade från filmen. Eller. De var ännu hårdare, ännu mer stressade och aggressiva än snubbarna i filmen. 
Det var liksom en dubbel förortsmacka där på Park igår. Dels Fridell, som just nu verkar helt ensam om att söka upp något utanför vit medeklasskultur i filmsverige. Dels publiken som någonstans bevisade varför han behövs.

Miami Vice - återkomsten

Beefed-Up Vices
"Ska man se något intressant i Miami Vice är det ändå Michael Manns försök att vidareutveckla den Mannska estetiken. Här går han loss ännu mer än vanligt på nattscener, dova reflektioner i svart billack, svettfläckar på undertröjor, skrynkliga skjortor och ljudet av metall som dras isär och genomborras av pistolkulor. En sorts orgie i maskulint formspråk. Något för riktiga män."
Ett litet utdrag ur min recension av Miami Vice i Kulturnytt. Som man kan lyssna på 
här.


Mot södern

Charlotte Rampling i "Mot södern"
Var på bio och såg "Mot södern" igår - Laurent Cantet om nordamerikanska kvinnor som reser till Haiti för att köpa sex. Givetvis har Cantet mycket gratis när han använder sig av Charlotte Rampling i huvudrollen, men det finns en vilja att klä av och blotta cynism, bitterhet, beroenden, klassmotsättningar och kolonialism - utan att bli förutsägbar eller uppblåst i retoriken.
"Mot södern" är ett klarsynt litet mästerverk. Sen kan man ju både opponera sig emot, eller fascineras av, att kvinnorna trots att de är sexköparna i det här sammanhanget, ändå är de som är svaga, beroende och behövade i relationerna.
Det finns två tidigare filmer att hyra av Cantet i Sverige. "Time Out" som kom 2001 och byggde på en sann historia - om en man som lurade både familj och vänner att han hade en framgångsrik jobbkarriär, när han egentligen var arbetslös. Men min favorit är  "Överflödiga människor" från 1999. En djupt gripande historia om arbetets roll i människors liv, och en konkretisering av klassamhället som fan gjorde ont i hjärtat. Har i och för sig för mig att den slutade lite för gulligt, men det gjorde inte så mycket. (
Här är förresten min recension från Nöjesguiden).
Ja, jag skulle nog vilja sej Cantet som en av de bästa politiska filmarna i världen just nu, lågmäld och smart när andra blir punchiga och skrikiga.


Ozonlover

Francois är ganska söt också
Hade så otroligt mycket att göra att jag bara hann med att se första halvan av Francois
Ozons Swimming Pool igår. Men vilken fröjd det var.
Jag gillar verkligen SVT:s sommartemaserier i filmväg. Först klassiska 70-talsrullar från USA sen en serie med en av de mest intressanta europeiska regissörerna just nu. Och en pugga dessutom.
Bäst av allt är att man lyckats få loss hela hans back-katalog. Att de svenska tittarna nu för första gången (förutom på festivaler) kan se hans tidiga filmer. Verk som är ganska mycket mer störiga och bad taste än det han gjort på senare år (förutom hystofjolliga "8 kvinnor").
Missa inte Fassbinderfilmatiseringen "Vattendroppar på brännande stenar" och "Älskande på flykt" (en modern Hans och Greta-historia där häxan är utbytt mot en skogsman som håller killen fången som sexslav. I kedjor). Jag tycker att de tidigare filmerna är roliga att se på, även om jag förstås kan se hur han blivit allt mer exakt, medveten och utstuderad i sin berättarstil. Och hur hans homoteman - fram till senaste filmen - blivit allt mer underordnade.
En av de filmer som inte visas i serien är "Kärlek tur och retur" som är lite av en skräckfilm för par-fundamentalister. En sorts anti-kärlekshistoria där filmen börjar med hur ett par skiljer sig och inleds med hur de träffas. När de två nykära går ut i havet i en superromantisk solnedgång kan man bara tänka på hur de två kommer att såra, bedra och sarga varandra.
Det är så jävla bra.
(Här kan du hitta all info om sändningstider och sånt)

Emma finns på nätet

Emma Gray har börjat blogga. Äntligen! Typ.

Jag saknade mest Shelley

Jag saknade mest Shelley

Pratar lite om Poseidon i
Kulturnytt idag. Wolfgang Petersens remake av The Poseidon Adventure är märkligt lam. Kanske för att ingen av skådisarna ens kan mäta sig med Shelley Winters i orginalet. Framför allt inte de kvinnliga skådisarna som mest var skrikande våo - har hela trenden med kvinnliga actionalibin helt dött ut?
Scenen i originalet där Shelley simmar runt i sin tältliknande klänning likt en fetlagd vattennymf är i alla fall min favorit i hela filmen. Ja, tillsammans med scenerna där folk räddar sig från den upp och nedvända balsalen genom en gigantisk julgran. Alla filmer med gigantiska julgranar är bra. Ja, till och med taglinen var bättre förr "Hell! Upside Down!".
Det enda som är riktigt bra med den nya versionen av Poseidon är att Black Eyed Peas-sångerskan drunknar. Thanks Wolfgang.  

Vilken filmvår. Not.

Vilken filmvår. Not.

I förra veckan hade jag en riktig filmtortyrdag. Först Rafael Edholms dampvåldskomedi Babas Bilar. En sorts nybuskis helt utan förmildrande egenskaper. Ja, det kanske skulle vara Andreas Wilson i skägg då, men även han gör en riktigt mesig figur i en film som är överfylld av töntiga klyschor. Och sen, samma dag, gick jag och såg Tjocktjuven. Ojojojojojojojoj. Någon borde ge Vanna Rosenberg lite råd när det gäller att välja filmroller. Typ: Titta på titeln. Om filmen heter något i stil med Mongolpiparen eller Tjocktjuven. Sluta att läsa. Det blir inte bättre än så här. Om folk inte kan komma på en bra titel, så lär inte resten av manuset, eller ens genomförandet bli bättre. Tjocktjuven är nämligen ett helt nytt lågvattenmärke inom svensk biofilm. Varför SF sätter upp den på bio övergår mitt förstånd. Men jag förstår däremot att all pr sköts av ett fristående pr-bolag. Även marknadsavdelningar på filmbolag har tydligen en klausul om förnedrande uppdrag. Precis som journalister. Kanske är det dags att branschen inför någon sorts censur. Bara för att försvara varumärket svensk film. Jag menar, hur ska svenska filmer någonsin mer kunna locka publik när sånt här till och med får gå upp på bio. Snacka om att folk som råkat hamna på någon av de här filmerna drar sig för att lägga sina biljettpengar på en svensk rulle igen. Våga säga nej till Tjocktjuven, kids.

Storm i ett vattenglas

Storm i ett vattenglas

Regissörsparet Mårlind/Stein har längre haft en sorts hangup på Nöjesguiden. I sin serie Spung gjorde de science fiction som utspelades inne på tidningens redaktion, och lät en av rollfigurerna få en redaktör som var lugn, avstressad, kräsen, formulerad och psykiskt stabil (på min tid var vi alla alltid psykotiska eller för snälla). I sin nya film Storm är alla på Guiden långa, vackra, snortar kokain och är glamourösa. Tydligen var Mårlind/Stein aldrig på besök den där vintern när hela redaktionen separerade från sina partners samtidigt, - medan chefredaktören försökte kicka sitt beroende av nikotin och koffein i en smäll (för det var väl det det var?). Å andra sidan är det en sorts hatkärlek som paret hyser till Guiden. För i den här filmen symboliserar tidningen allt ont. Ja, man skulle faktiskt kunna misstänka att sponsorerna till filmen är en ondskans allians bestående av bland annat psykoterapiförbundet och nykterhetsrörelsen. För på Nöjesguiden, tidningen som vill att folk ska dra ut på stan och ha kul, där arbetar trasiga människor. Sådana som förtränger sina problem, snäser åt uteliggare och är ironiska mot sin förståndshandikappade lillebror. De snortar som sagt kola, kollar in tuttbrudar och försöker inte ens hitta meningen med livet. Medan filmens goda sida är en reklamslogan för psykoterapi, förklädd till datorspelsfigur. Typ: "minns hur illa du gjort alla människor som du älskat och du blir,.....ja, kanske inte hel, men du vinner en glasfigur från Kosta Boda". Det kvittar hur duktiga Mårlind/Stein blir rent tekniskt (för det är de), om inte deras berättelser lyfter från mobbningsproblematik blir det inge vidare spännande. Till sist resulterar hela actionfyrverkeriet ytterligare ett sponsrat budskap, den här gången från föreningen Friends mot mobbning. Långt ifrån den svenska allmogevariant av The Matrix, som nog var vad upphovsmännen siktade på från början.

Nyare inlägg
hits