Nu behövde Johan visst lite uppmärksamhet igen

Så har man blivit slagträ i den så kallade kulturdebatten igen. Alltid lika balanserade Johan Lundberg vill slå ett slag för kulturkonservatismen och passar på att ge Aftonbladet Kultur en känga:

"De stora medieföretagens inriktning på paketering snarare än innehåll blir sällsynt tydlig i den utveckling som Aftonbladets kulturredaktion slagit in på.
Ut med ämneskompetens och in med ett antal pigga namn från radion som ser unga ut men saknar estetiska kompasser och därmed kulturpolitisk profilering.
Man saknar bara Annika Lantz, men får som tur är desto större doser av hennes P1-sidekick, Roger Wilson.
Resultatet är journalistik i stället för kritik.
Tyckande som positionerar i stället för penetrerar, som ger sken av att vara upproriskt men bara stryker medieetablissemanget medhårs."

Är han medveten om att han skriver för en kultursida som snart ska chefas av Annika Lantz vikarie?
Tydligen är dessutom radiomediet allt för modernt för en äkta kulturkonservatist. För att man har jobbat med kulturprogram där i mer än tio år är aldrig något värt i en sån som Johans värld. Vare sig det gäller mig eller mina andra radiokollegor som jobbar för Aftonbladet kultur. Eller är han bara dålig på att googla och ta reda på fakta? Kanske skulle det vara bra med lite journalistisk grundkompetens som bas även för Johan L:s tyckande?

Krisen, krisen, krisen, krisen, grisen



Putsade fönsterna igår. Och försökte bringa ordning i mitt hem. Tog toppskott på Monsteran, och kastade ut underkroppen åt vargarna.
När det blev kväll tog jag sällskap med P3 Dokumentär och
deras program om 90-talets finanskris. Det var inte utan att man gick och blev lite nostalgisk.
När jag tänker tillbaka på min ungdom, ser jag skräckbilder tydligast av allt, för att citera Björn Afzelius. Men mig varken skrämde eller slog dom, utan när jag ser tillbaka på mitt liv är det kriserna jag minns. Oljekrisen, Irankrisen, kalla kriget, aids, förra miljökrisen, 90-talets finanskris, klimatkrisen. Det är alltså lite som att komma hem en smula när räntorna stiker, aktierna sjunker, finansvalparna ylar av ångest på nätterna och hela skiten håller på att gå åt helvete.
Min hjärna är som Berny Pålssons armar. Det finns bara ärrvävnad kvar.
Jag har aldrig förstått den där konstiga optimismen, tron på att tillväxten skulle kunna vara oändlig, nej pest, kolera, resistenta bakterier, smältande polaris och skakig konjunktur. Det är då jag känner mig som hemma. Det är tidens melodi. Nu bryter jag upp parketten och börjar odla potatis i trossbottnen, så jag har något att leva på när krisen kommer. På allvar.

Årets bokmässebabe, alla kategorier


Vertigos nya nisch



Alla som följt utvecklingen på Carl-Michael Edenborgs
facebooksida på sistone, misstänker förstås att det är den nygullige Vertigomannen som står bakom det här  webinitiativet.

Tro mig, det är bara en tidsfråga innan Edenborg startar en imprint som heter Vertigo kittens, med gullbilder på kattungar i fluffiga, rosa miljöer. Sanna mina ord.

Generationsseriealbumet är här



Det visade sig att både jag och Tommie jobbade kväll på varsin sida av Radiohusparken, så vi passade på att låta våra "This is Stockholm"-album hälsa på varandra.
Det kan eventuellt bero på att jag jobbat som nöjes- och kulturjournalist i Stockholm i lite drygt 12 år nu - men jag tycker att den är fucking genialisk. Här finns en samtidsskildring värdig en generationsroman. Alla de förvirrade, överspända, ängsliga, bortskämda, anala, självupptagna och distanslösa människorna som man mött genom åren – och kanske varit ibland själv. Och det är elakt, kritiskt och rätt så kärleksfullt också ibland. Fan, vad jag gillar den här boken. Har inte gått någonstans utan den den här veckan. Och läser andäktigt sida efter sida och hoppas att den inte ska ta slut.

En liten överraskning från Blossom

Det räcker att man varit borta några dagar från jobbet, så blir folk liksom helt besatta av att man inte hämtat ut sitt paket i radiohusreceptionen. Till och med dokumentärfilmaren Åsa Blanck började sms:a mig om att jag hade bud. konstigt. Var det verkligen hon som lämnat en dvd för pilotavsnittet av det här:

Blossom utmanar skolan. Den fria fortsättningen av Klass 9a, men den här gången inriktat på morötter och jymping, liksom. Konstigt karriärssteg av Åsa att följa upp Bedragaren med det här, tänkte jag. Eller var det bara en fin vink från mina vänner på SVT:s pressavdelning om att det är dags att tänka på vikten? Lönlöst! Det står ju redan klart att motion och mat inte har något med fetma att göra.
It's my contact lenses that made me fat!

Symboliskt SF-utspel på Filmdagarfest

Så jag missade Manilla för att istället göra mitt jävla jobb och vara i Malmö och titta på film. "Men vem behöver Manilla när man kan gå på filmdagarnas eget party", försökte jag intala mig själv när jag tog mig till Twisted Torso för branschmingel.
Festen hade Brasilien-tema, med anledning av premiären på Tropa de Elite. Filmen, som är en genomsvart och deprimerande lillasyster till Guds Stad var kanske inte helt lämplig som festinspiration, så arrangörerna nöjde sig med att ha lite brassebärs och bjuda in en sambaorkester, istället för att utrusta marknadsavdelningarna med vapen och låta de skjuta prick på recensenterna som sågat deras filmer.
Men Brasilien kom helt i skymundan när ett improviserat band gick upp på scenen, bestående av olika höjdare och vanliga knegare på SF (dit Ronny Svensson får räknas eftersom han skriver för sf.se). Någon irriterad malmöitisk dokumentärfilmare muttrade om att SF kapat festen och gjort den till sin firmafest, men det riktiga symboliska ögonblicket kom en bit in i konserten, när bandet bestämde sig för att göra Staten och kapitalet. I det här sammanhanget var det svårt att inte läsa den som något annat än en kommentar till den svenska biografpolitiken.
För i filmsverige är det ju så. Staten och kaptitalet sitter i samma båt. Eller. SFI sitter verkligen i SF bios båt, och det finns ingen annanstans att ta vägen om man vill att filmerna faktiskt ska nå sin publik.

Soundtrack of our lives



"Åh,
det här är vår låt," flämtade Helena medan vi vinglade ut från Torget. "Låten om våra liv, Roger".
"Nä, sa jag". Avig som vanligt. "Min går mer så här."

Steffo på bloggäventyr



Min fellow bögjävel Stefan har börjat blogga
på sitt nya jobb. Om litteratur och sånt viktigt. Plus att man kan hitta en bild på honom med grisnäsa (alltså han till höger på bilden).
Det bådar gott. Det här kan bli det viktigaste som hänt den svenska bloggosfären sen Shampoo Rising.  

Dorian och jag

Det nya svenska gaymagasinet Dorian går alldeles utmärkt att läsa från pärm till pärm på Pågatåget mellan Helsingborg och Hässleholm. Då hinner jag alltså läsa jag också varenda ord i publikationen. Vilket i sig är en upplevelse, rent språkligt alltså. För det är något som glappar i texterna. Ungefär som när man läser en dåligt översatt text och de engelska meningarna liksom dyker upp i huvudet. Då menar jag inte att jag anklagar någon för plagiat. Nej, svenskan är liksom bara haltande. Låghalt.
Kanske beror det på att Dorian anstränger sig så mycket för att bevisa att de representerar en glammig bögvärld. Att man liksom spänner copymusklerna så hårt att man börjar lämna svenska språket. Eller bara slår över till att bli töntiga. Som när man har satt samman en panel för att diskutera viagra och i ingressen till artikeln berättar att man befinner sig i "en lägenhet i en av Stockholms mer diskreta men samtidigt förnäma stadsdelar". Spännande, liksom. Kan man inte bara skriva Östermalm?

Att vara gaytidningsentrepenör är inte särskilt lätt i Sverige. Jag vet själv, liksom. Och då kan det kännas lite märkligt när en ny tidning blir trashad i DN. Inte bara en, utan TVÅ gånger. Därför tänker jag inte göra den där enkla sågningen, det är så enkelt att vara elak. It takes strenght to be gentle and kind. Och ska man vara lite konstruktiv och rar så fyller Dorian trots allt en lucka. Och det är de två långa artiklarna som jag tänker på då. Samtalet om Viagra påminner i alla fall till vissa delar om den typen av snack som jag har med mina kompisar - och något i den stilen har jag inte riktigt läst i svensk gaypress tidigare (fast den där killen som hävdar att säger till sin tandläkare hur han ska laga hål, verkar mer än lovligt korkad). Den ärrade gaymediaveteranen Henrik Tornberg (Sylvester m m) försöker i numrets andra artikel starta någon sorts debatt kring svenska bögars syn på sex och synd - apropå Prides slogan (och falska marknadsföring) om Swedish Sin. Och där finns väl också nischen. Mer prat om sex, helt enkelt. För Svensk gaymedia i allmänhet ligger ju faktiskt på en prydhetsnivå som ligger milsvida efter kvällspressens heterosnuskande.


Eftertankens kranka...ja du vet



När man hör sig själv säga "vi kan ju alltid gå till Naglo" så vet man att det är ondska på gång.
Jag hade ju tänkt att det skulle bli en stillsam kväll på Södra Teatern. Jag skulle lyssna på Sveriges Radios korrespondenter, som pratade om Mellanöstern och Afrika. Jag kände mig omvärldsbevakande och uppdaterad.
Men sen så urartade allt. Jag blev förolämpad av en idiotbartender i baren på Södran, diskuterade (bråkade om) arbetskraftsinvandring med en brittisk pugga eftersom jag nyss sett
Ken Loachs film "It's a free world", (han förstod inte att jag var bög på grund av att jag hade ett straight skägg???) lät mig övertalas till att dansa foxtrot med Maggan afrikakorre. Och sedan Torget, Naglo, Mornington Hotel (bara lobbyn, inget annat kul den här gången). 

Det konstigaste med Ken Loach-filmen är förresten att Carolina Gynning spelar huvudrollen. 



Sen vill jag gärna att en drömtydare förklarar för mig hur "Brothers & Sisters" tog sig in i mina drömmar, varför jag lät Klara Zimmergren spela den helt nyskrivna rollen som min alkoholiserade syster och Elina Grandin gjorde rollen som en polis med tandställning. Om jag inte precis hade klarat av min första dag på jobbet, så hade jag sagt att jag skulle behöva semester.
 

Ur dagens qx-konversationer:

"Ja, herregud en sån kväll.. vad ska man göra när man upptäcker att ens pv är trogen? Göra slut?"

Bicurious - nu och då

I kissed a girl, nu:





I kissed a girl, då (1995):





Puggans kommentar: Så lika men ändå så olika, fan inget har hänt på lite drygt tio år. Istället blir det bara lesbloitationvideor som visst försöker kittla lite sappfiskt men som slutar tryggt och fint i den heterosexuella barmen. Bonuspoäng till Jill som åtminstone har den dåliga smaken att använda Fabio som sin urman.

Skype poetry

01.16
my dick your mouth your dick my ass my ass your tonge your tongue my tongue my dick your ass your ass my tongue my chest your back my chest your chest

01.17
my eyes your eyes

i've got to go now

Hälsningar från Skåne

Nu har jag varit i Möinge, Karaby och Eskatorp.



Utsikt från bilfönstret.



Utsikt från toafönstret.

Helgen vecka 23














För varmt för att jobba....

Vi vet inte vad som händer. Jag och Clara sitter rygg mot rygg i Kino-rummet och kan liksom inte koncentrera oss. Min powerballad-fixering har dessutom slagit till igen. Om och om igen lyssnar jag på "China in your hand". Eller som jag brukar kalla den "China in your hands". OJ! NU KOMMER SAXSOLOT. SAXSOLOT!!!!!!


All in good taste...



Och på tal om ältande, så tänkte jag fortsätta lite på italo-discotemat, då vah.


Ältarnas sammansvärjning

Allt jag egentligen velat skriva om frilanstillvaron och frilansjournalistens laddade förhållande till omvärlden har förstås Annina redan skrivit här. (Henrik Tideman har förresten varit en av de människor som jag kommit i kontakt med i mediesvängen som varit allra mest noggrann med att ge positivt beröm om saker jag gjort, bara så man vet att bakom den koleriska ytan på tv så finns det också en person som faktiskt kan vara översvallande positiv, sen tycker jag tyvärr inte att programmet blev något vidare, gonzoklippningen stör mig något oerhört, och sönderklippta samtal med folk man springer på i en korridor blir mest bara fula tasksparkar från någon som själv ställer andra till svars för gamla påhopp).
Men efter en helg fylld av ältande så var jag i alla fall tvungen att posta länken.
Har haft en sändningsfri vecka, kombinerad med några förhållandevis deadlinefria dagar, och givetvis gör all den här tiden att man helt plötsligt hinner tänka. Och känna efter. Och älta.
Efter några dagar inser man att man i grunden alltid ytterst själv har kunnat agera annorlunda, att man inte ska överlåta åt andra att styra för mycket av ens liv, men vägen till insikten kan ta lite tid, det verkar liksom behövas massor av glass och en och en halv säsong av "Sports Night" för att komma dit. Men fram kommer man. Så småningom.

Dansar med Kevin

Det är fan helt otroligt, men den här helgen kommer jag faktiskt att få nytta av den 3-disc special 4 hour edition av Dansar med vargar som av någon outgrundlig anledning har överlevt fyra år av utrensningar i min dvd-hylla. Frilansjournalistens öde är oförutsägbart och obegripligt ibland.




Nu ut i Svandammsparken för att titta på mina kransengrannars celluliter.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
hits