Självhat är självmedvetenhet på en finare skala.

Favoritpojkar

Idag är det dags. Cinemateket visar en av de bittraste bögklassiker jag någonsin sett. Och jag älskar den. Klockan 7 ikväll på Filmhuset, eller halv tre på Sture på söndag. Här är min text om filmen från Brute.

Manuset är rakbladsvasst. Replikerna dryper av etter. Skymfningar och förolämpningar viner genom rummet. "Show me a happy homosexual and I´ll show you a gay corpse" är bara ett av många odödliga citat från denna uppvisning i bögbitchighet. Eller, för att uttrycka det lite mindre högtravande, The Boys in the Band är den mest realistiska skildringen av den ondska som automatiskt uppstår när det finns mer än tre puggor i ett rum. Berättelsen om böggänget och en födelsedagsfest som spårar ur, är egentligen mest en unken fläkt från 60-talets homovärld -  tiden före Stonewall och den sexuella revolutionen. Under ytan verkar alla puggor hata sig själva och alla andra bögar. När festen går överstyr blir partyt till en uppvisning i självförakt som social stridsföring. Och sällskapsleken "ring den enda personen som du verkligen älskat i ditt liv" blir bevis för att en bögs liv oundvikligen är kantat av ensamhet och olycklig kärlek.

The Boys in the Band var förstås alldeles för mycket för homoaktivisterna på 90-talet, som smutskastade filmen och påstod att uppvisningen i självhat, bitterhet och internaliserad homofobi var föråldrad och förlegad. Sanningen är egentligen precis den motsatta. 00-talets puggor kan kanske lättare medicinera bort sina neuroser än vad deras systrar på 70-talet kunde, men utanförskapets effekter finns fortfarande kvar. Visst, idag går vi kanske inte i terapi för att bli botade från vår homosexualitet, som huvudpersonen i The Boys in the Band gör. Men istället drömmer vi om registrerat partnerskap, homoadoption och livslång monogami - allt för att förgäves försöka fly ifrån den biologiska blindtarm som är vårt genetiska öde.
 En session med pojkarna i bandet ger oss den livsnödvändiga kunskap som behövs för att acceptera pugglivet utan att överdosera på livslögner. Att bitterhet bara är ett annat ord för livserfarenhet, och att självhat är självmedvetenhet på en finare skala. 
Homofilm | |
#1 - - Daniel:

Vilken super text det är. Jag tyckte det då, och tycker så ännu.

Andra bra saker med filmen: Man får lära sig vad Vikunja är.

#2 - - Gustav:

Jag missade den, dessvärre, och på söndag jobbar jag.
Gick en upp på Bio i Sverige när det begav sig?

#3 - - Annaa M:

Bra text, bra film! Sista meningen är väl kanske att ta i något - men definitivt något att suga på även för andra än gamla puggor.

#4 - - Annaa M:

Måste fråga dig en sak så här en dryg vecka senare; jag såg filmen för väldigt längesedan, har en idé om att det kan ha varit redan när jag läste filmvetenskap 1973, inspelningsår är väl också 1970. I din text skriver du att homoaktivisterna på 90-talet smutskastade filmen för en förlegad synd etc. Inte så konstigt om en 25 år gammal film visar en förlegad syn, kanske. MEN till frågan: det är väl samma gamla film? Det har inte gjorts en senare version av den va´??? Hann aldrig fram till Sture i söndags för att kolla eftersom alla förortsbor nödvändigtvis måste ta bilen till stan så bussarna inte kom fram.

#5 - - Roger:

Jag tror inte att den gick upp på bio. Jag bandade av den när den visades på femman en natt för tio år sedan. Den finns dock släppt på vhs för länge sen i USA. Annaa: Jag tror att det jag menade var att det var fel. Man trodde att den var förlegad, men det är den egentligen inte. Inte om man skrapar bort den tidstypiska fernissan. Eller så är det bara jag som är sjuk i huvet.

#6 - - björn:

Apropå den sista meningen har jag alltid ansett att bitterhet är synonymt med vishet, som ju kommer av livserfarenhet.

#7 - - Anders:

Ja, visst är det en enastående film! Den som bor söderöver och vill spara några DVD-kronor blir säkert glad av att höra att den danska statstelevisionen regelbundet visar rullen som mellandagsfilm. Såvitt ryktet förtäljer, alltså.

Upp