Självhat är självmedvetenhet på en finare skala.
Idag är det dags. Cinemateket visar en av de bittraste bögklassiker jag någonsin sett. Och jag älskar den. Klockan 7 ikväll på Filmhuset, eller halv tre på Sture på söndag. Här är min text om filmen från Brute.
Manuset är rakbladsvasst. Replikerna dryper av etter. Skymfningar och förolämpningar viner genom rummet. "Show me a happy homosexual and I´ll show you a gay corpse" är bara ett av många odödliga citat från denna uppvisning i bögbitchighet. Eller, för att uttrycka det lite mindre högtravande, The Boys in the Band är den mest realistiska skildringen av den ondska som automatiskt uppstår när det finns mer än tre puggor i ett rum. Berättelsen om böggänget och en födelsedagsfest som spårar ur, är egentligen mest en unken fläkt från 60-talets homovärld - tiden före Stonewall och den sexuella revolutionen. Under ytan verkar alla puggor hata sig själva och alla andra bögar. När festen går överstyr blir partyt till en uppvisning i självförakt som social stridsföring. Och sällskapsleken "ring den enda personen som du verkligen älskat i ditt liv" blir bevis för att en bögs liv oundvikligen är kantat av ensamhet och olycklig kärlek.
The Boys in the Band var förstås alldeles för mycket för homoaktivisterna på 90-talet, som smutskastade filmen och påstod att uppvisningen i självhat, bitterhet och internaliserad homofobi var föråldrad och förlegad. Sanningen är egentligen precis den motsatta. 00-talets puggor kan kanske lättare medicinera bort sina neuroser än vad deras systrar på 70-talet kunde, men utanförskapets effekter finns fortfarande kvar. Visst, idag går vi kanske inte i terapi för att bli botade från vår homosexualitet, som huvudpersonen i The Boys in the Band gör. Men istället drömmer vi om registrerat partnerskap, homoadoption och livslång monogami - allt för att förgäves försöka fly ifrån den biologiska blindtarm som är vårt genetiska öde.
En session med pojkarna i bandet ger oss den livsnödvändiga kunskap som behövs för att acceptera pugglivet utan att överdosera på livslögner. Att bitterhet bara är ett annat ord för livserfarenhet, och att självhat är självmedvetenhet på en finare skala.
Vilken super text det är. Jag tyckte det då, och tycker så ännu.
Andra bra saker med filmen: Man får lära sig vad Vikunja är.