Ju mer vi är tillsammans
Det är som det brukar vara. Man känner sig aldrig mer svensk eller europeisk som när man är någon annanstans. Men när det kommer till filmstudenter är det nästan löjligt. Den danska filmen jag har sett här på seminarierna i Toky, som förresten handlade om incest, var så väldigt skandinavisk, med ekon av Lilja 4-ever. Den italienska vääääääääldigt italiensk med stela prostituerade som stod som skyltdockor medan ett forcerat skådespeleri fyllde duken. Den polska handlade om en ung kille som onanerade med huvudet inne i sin systers underkläder - det räckte med tre sekunder på hans ansikte i total tystnad för att få den där östeuropeiska känslan. Och den belgiska utspelades förstås på en psykavdelning. Allting asiatiskt var betydligt mindre strukturerat. Men mestadels för att ingen av de som var med på seminariet var från filmskolor. Istället var det egna, ostrukturerade projekt - mat verkade över huvud taget vara ett populärt ämne. Nu ska jag stressa vidare till programmets sista punkt. Ohmigod.
Åh, fantastiskt.