Bra filmläsning, för en gångs skull.

Det saknas någonting i samtalet om svensk film. Något utöver tyckandet i tv-soffor och recensionerna i dagstidningarna. Det känner jag tydligt när jag läser igenom antologin Solskenslandet, som handlar om svensk film på 2000-talet och som skrivits ihop av ett gäng akademiker som på olika sätt är kopplade till Lunds Universitet.

Här finns de, de texter som jag saknat efter att ha lidit mig igenom timmar av svensk film. Här försöker man ge en helhetsbild av det som händer. Mönster, tendenser, skiftningar i den svenska filmvärlden. Analyser som kanske aldrig har varit mer angelägna än just nu, när den svenska filmen är inne i en kreativ kris, och till och med den annars så tåliga publiken verkar ha bestämt sig för att de inte orkar gå och se en enda svensk film till.

En ledtråd till vad som hänt finns i Olof Hedlings kapitel "sveriges mest kända korvkiosk" som handlar om regionaliseringen av den svenska filmen. Och beskriver hur svensk filmkonst idag mest sköts som ett enda stort ams-projekt. Med syftet att vitalisera näringslivet (inte kulturlivet) i olika svenska regioner - som film i väst i Trollhättan till exempel. Medan man i Skåne satsar pengar på film med förhoppningen om att en handfull Wallanderfilmer ska locka tyska turister till Ystad.

I ett annat kapitel i boken gör Michael Tapper en närläsning av regissören Anders Nilssons tre filmer om göteborgspolisen Johan Falk. Den som inleddes med Nolltolerans och avslutades med Tredje vågen. Och Tapper reder systematiskt ut begreppen och spårar den konservativa ideologi som genomsyrar filmerna - med vad som delvis verkar vara direkta lån från Ny Demokratis partiprogram.

Två riktigt bra exempel, ur en antologi som sjävklart spretar en del. Men som tillför den där extra dimensionen. Den som annars inte riktigt får plats när vi diskuterar svensk film i Sverige.

Allmänt | |
#1 - - Mattias:

Roge, my man, det här låter bängintressant (särskilt kopplingen Anders Nilsson - Ian & Bert), hur får man tag på skiten?

Upp