Kluven
Dennis Coopers romaner utspelas i något slags känslomässigt ödelandskap. Som om en sorts själslig neutronbomb detonerat - människoskalen finns kvar, men känslolivet har börjat mutera i allt mer avstängda och perversa former.
Närmare var den första av Dennis Coopers romaner som kom ut på svenska. Den fick mig att må fysiskt dåligt. När jag läste hans andra roman, Kluven, som just kommit ut, så var jag mer förberedd - ändå var det en pina att komma igenom boken. Här går han ett steg länge i detaljerade skildringar av övergrepp, mord och styckade kroppar.
Coopers romaner utspelas bland män som fantiserar om att döda. Fixerade vid skönhet så till den grad att de måste utplåna den. Den erotiska besattheten blir till en cancersvulst i medvetandet, som tränger ut allt annat. Sex är en handelsvara. Ett tidsfördriv. En drog. Ett missbruk.
Och samtidigt. Betyder det ingenting.
Man kan läsa Dennis Cooper som ett rop på hjälp, eller som en manifestation av destruktivitet blandad med psykisk sjukdom. Men också som en obegripligt mörk ensamhet.
Dennis Cooper äcklar och provocerar - när han utforskar de allra sjukaste och mest våldsamma sidorna av sexualiteten. Chockerande i sin uppriktighet. Men också för att berättarjaget i Kluven själv är den som är sjuk. Som försöker få oss att förstå genom att berätta sin historia.
Cooper själv säger att han är anarkist och tror på människans inneboende godhet. Det är rätt skönt att kunna gå tillbaka till det citatet. För jag tror aldrig att jag läst någon som utforskat den manliga sexualitetens mörkaste sidor på det sätt som Dennis Cooper gör.