Vårens HBT-filmer Del 3: Keillers Park
Det är fortarande inte precis vardagsmat. Svenska filmer med hbt-are som huvudperson. Ja, faktum är att ens homobiroller är rätt ovanliga. Därför känns det ju lite sådär....snålt att ge sig på den film som nu faktiskt kommer. Men...
1997 skedde ju ett brutalt bögmord i Keillers park, på Hisingen i Göteborg. Den händelsen är själva upptakten till det som nu, tio år senare, blivit till en spelfilm. Fast regissören Susanna Edwards och manusförfattaren Pia Gradvall har valt att inte göra någon exakt rekonstruktion av det som hände. Istället har man valt att använda händelsen som ren inspiration för att skriva en egen berättelse om bögkärlekens villkor. Inget fel i det, men när man samtidigt väljer att döpa filmen efter parken där mordet begicks och lånar in en mängd detaljer från verkligheten, då blir gränsen mellan fiktion och dokumentär väldigt otydlig. Ja, faktiskt frustrerande. Som åskådare sitter jag liksom hela tiden och försöker skilja mellan vilka scener som är påhittade och vilka som har utspelats på riktigt. Och det blir liksom ännu svårare när storyn i Keillers park är nästan överlastad av dramatiska konflikter: en förrådd fru, homofobiska föräldrar, kulturella motsättningar, självmord och våld i samkönade förhållanden – allt ska vara med. Dessutom är karaktärerna grovt tillyxade. Och sånda där saker kan man egentligen bara kan komma undan med om man kan skylla på att historien bygger på sanningen.
Kanske hade jag köpt det här rakt av om Keiller Park hade varit en amerikansk film, ”based on a true story”, men historien ligger lite för aktuell i mitt huvud sedan Johan Hiltons bok No tears for queers från i fjol. Och faktum är att det är nätt och jämt att jag känner igen huvudpersonerna från boken. Allt som var lite sjaskigt, udda och fult i Hiltons bok är borta, till förmån för filmens Historia om Kärlek och Offer. Jag vet inte vems av skildringarna som stämmer mest med verkligheten, bara att filmversionen känns väldigt välmenande, på gränsen till inställsam. Och dansscenerna från bögdiscot är kanske det mest jobbiga jag sett i hela mitt liv.
Jag brukar säga att det inte finns något som är så otacksamt som att göra hbt-filmer. Det blir alltid någon som känner sig dåligt representerad, förbisedd eller kränkt. Men här är det nog nästan värre att Edwards går i exotism-fällan. När Nassim först syns på duken ackompanjeras han av nån sorts arabisk musik. Och hela karaktären är en kontrast till det svenska, inbundna, hämmade. Nassim är öppen, härlig, pratar med främlingar på krogen (men utan att vilja ligga med dem), naiv - och lyckas till och med göra om sin pojkväns lägenhet till något ut Tusen och en natt på nolltid.
Visst, det bränner till då och då. Beskrivningen av Peters förvirring och sorg när han blir oskyldigt anklagad för mordet på mannen han älskar är filmens kärna, och den fungerar också bäst. Kanske skulle filmen koncentrerat sig på den, istället för att gapa över så mycket. Även om det nu görs med goda avsikter.
Delar din uppfattning om filmen...har inte själv riktigt vågat uttrycka den förut för det är ju som sagt alltid någon som känner sig kränkt. Jag tyckte, att något av det bästa med Johans bok var just det där som du beskriver som sjaskigt udda och fult. Men när jag lyfte fram det i ett par recensioner så fick jag faktiskt kritik för att jag hamnade på sidospår och vände fokus från det centrala i boken.
Jag tycker filmen visar rätt bra hur fast schablonbilder sitter i, inte minst när kvinnor ska skildra manlig homosexualitet! Även alla de devota bilderna är säkert gjorda av godhet och omtanke men förblir dock schabloner.
Eller kanske är inte tiden helt enkelt inte inne ännu för att visa det sjaskiga i någon annan skepnad än den homofoba.
Jag tycker det är intressant att den här debatten förs. Återkommer till modetråden du tog upp tidigare i min egen blogg.