Vårens hbt-filmer del 1: Transamerica
Felicity Huffman fick en Golden Globe för sin roll som transsexuell i Transamerica, och det går väl inte riktigt att sticka under stol med att den tillhör Rain Man-kategorin. Eller som den kvinnliga motsvarigheten, Charlize Theron som fick en Oscar för Monster, delvis för att alla blev så jävla imponerade av att en vacker kvinna kunde tänka sig att se så ful ut på film.
I Huffmans fall är det ett intressantare förvandlingsnummer. Här spelar hon en pre-op transsexuell som ger sig ut på en roadtrip med sin son - som inte riktigt förstår att kvinnan som bilar runt med honom egentligen är hans pappa.
Huffmans prestation är faktiskt ganska skön och helgjuten. Man har tryckt ut hennes öron, så hon ska se lite motbjudande ut, och gett henne en tjock blek transsminkning. Nervösa tics kring hår och bröst. Och ofta får hon också til det där stela kroppspråket, som om hon inte riktigt trivs i sin egen kropp. Sedan är det förstås lite bisarrt att Huffmans stora skådespelarframgång görs genom en roll där hon spelar en karaktär som heter Bree.
Filmen i sig visar sig vara en rätt oväntat puttrig historia, en oftast lättviktig komedi som hela tiden aktar sig för det stora mörkret. Bitvis är det ganska bra, bitvis blir det lite platt. Och som vanligt så tycker man att det är en riktigt bra film genom att använda argumentet att det i alla fall är bättre än "To Wong Foo Thanks for Everything, Julie Newmar" där man fortfarande blandade ihop dragqueens och transpersoner i en enda märklig röra.
Nytt ord att lägga till hbt-ordlistan fick jag också: T-dar (som i gaydar då, raringar).
oväntat uttrig?