Allsång i arslet
Istället blev det Robert Fux som blev min räddning. Uppflugna på P2:s högtalare kommenterade vi sardoniskt det som hände i parken. Hur stämningen höjdes grad för grad så att alla stupfulla bögar och flator till sist inte visste var de skulle ta vägen. Fast Thomas Bodström såg nykter ut. Och hans två livvakter som var lite avslappnat sommar-straight acting-klädda var rätt sexiga. Jag fick i alla fall förklara Kinky Danielssons storhet för finnarna. "Hon är det närmaste Sverige har en rockstjärna" och "poor mans Judy Garland" fick dem i alla fall i rätt riktning i sina associationer.
När mina kollegor här på P1 hörde att kvällens stora succé var Lasse Berghagen skrattade de till och sa, "så publiken gillade honom på ett ironiskt sätt då?".
Svaret är förstås "Nej". För på Schlagerkvällen i Pridepark existerar inte längre begrepp som ironi eller camp. Allt är helt genuint och ur hjärtat och tårar i ögonen. Och däri ligger väl också evenemangets storhet. När de där bortglömda halvfigurerna från förr plötsligt får möta en vägg av kärlek. Eller när till och med en uthyllad gubbe som Lasse Berghagen gör en Diana Ross och gråter lite av publikens hyllningar. Det är också därför jag inte alls fungerar på den här typen av evenemang. Den där typen av musik kan bara konsumeras med stora tunnor av ironi som tillbehör.
Lasse hade i alla fall anpassat sin repertoar för tillfället. Jag menar En kväll i juni känns helt rätt att köra på en festival för pervon. Antydningar om både pedofili och incest i en och samma låt. Snacka om pervobingo. I övrigt var det mesta som vanligt. Förutom att det var dansk afton. Frukostbullarna var lite torra, men annars fanns det inte så mycket att klaga på faktiskt.